Det är underligt att en del människor, trots att man inte umgås med de- men träffar ibland, liksom bara fastnar i ens hjärta och finns där. Roffe var en sådan människa. Vi arbetade ihop för alldeles för många år sen, på en skola i Tumba, som för övrigt var mitt första jobb i skolvärlden och efter det var jag fast,
han var vaktmästare och jag var fritidsledare. Han var en sån där glad och go gubbe, som många år tidigare hade arbetat med min morfar som byggare.
Vi som rökte på den tiden, satt ofta nere i verksta´n på skolan och spelade spel och snackade skit.
Efter att han gått i pension flyttade han till sin kärlek i Älta och här blev han kvar.
Bara några dagar innan nyår träffade jag honom vid den lokala kiosken, och vi var överens om att det var länge sen vi sågs och att det var roligt att ses igen, vi småpratade lite och han berättade att han hade fått en tråkigt läkarbesked, men att det nog skulle bli bra iallafall.
Vi sa hejdå och vi körde iväg i varsin bil och när våra vägar skiljdes åt vinkade han en gång, sen var hans bil utom synhåll.
Detta var sista gången jag såg honom i livet. Den 2.a januari fick han en hjärtinfarkt och somnade in.
Vila i frid Roffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar